Från en ö till en annan: mars 2010

Tre veckor av mars har redan passerat, vart tog dom vägen? Jag är aldrig hemma nu för tiden. Det är svårt att hålla kontakten när man bor utomlands och jag känner ett sånt tungt ansvar, förknippat med ett evigt dåligt samvete, eftersom jag inbillat mig att ansvaret helt och hållet ligger på mig. Jag är sällan hemma, men jag tar mig tid att skicka en rad eller två via mail, sms eller facebook och uppskattar alltid ett svar. Hör gärna av er till mig ibland också, då blir jag glad! Men nog om det.

Vi har haft mycket folk omkring oss i mars och det är givetvis roligt med besök. Först kom Hanni, Maryam och Paniz och bodde hos mig. Jag tror att det var första gången vi ses alla fyra tillsammans sedan studenten! Det var högt och lågt, mycket skratt och gamla minnen. Vi åkte till London på lördagen och var så kul att se hur tjejerna knäppte kort efter kort; Buckingham, taxibil, telefonkiosk, klic-klick-klick, dom älskade det! På söndagen stannade vi i Crawley, det var mysigt att få visa dom ”min” stad. Vi shoppade i min favoritaffär och det kändes så märkligt att vistas där, fnittra där, tillsammans med mina vänner. Liksom, vart är jag nu, är jag i Sverige??

På det hela taget var det en mycket lyckad helg. Jag vågar inte berätta för tjejerna hur nära dom var på att missa sitt flyg, pga en olycka på M25, som Arvid i sista sekunden parerade via småvägar. Heja GPS!...

Veckan som följde blev tung, med sömnbrist, mycket jobb och massor med träning. Och så kom fredagen och vi hade besök igen, denna gången var det Philip och hans tjej Emilie. Arvid fyllde upp kylen igen, drog en snabb sväng med dammsugaren. Jag kom hem, somnade på soffan och lagade mat – sen var dom här. London stod på schemat givetvis och dom ville gå på marknad. Vi åkte till Covent Garden, som jag verkligen älskar, för mer marknad än så blir det inte! London är ju inte vår stad, vi bor inte där, och jag uppskattar London lika mycket som våra besökare eftersom vi sällan besöker samma platser varje gång vi är där. Ibland tror jag inte att det går fram, men vi bor ju alltså - inte - i London. Typ om London är Göteborg så bor vi i Borås, är ni med? Jag har svårt att tänka mig att Boråsare åker till Göteborg vareviga helg, dom har ju Knalleland liksom? Dessutom håller dom på Elfsborg istället för Häcken och det är ju en jävla skillnad, ja ni fattar.

Helgen var trevlig, men jag får erkänna att jag var riktigt jävla slutkörd. Jag hoppas att Philip och Emilie uppskattade helgen, trots att den präglades av en viss - ska vi säga - ambivalens?

Denna helgen är Arvid i Norge och åker skidor och jag är ensam hemma. Jag njuter verkligen av en ensam stund. Imorse sov jag så länge att inte ens grannens skällande hund kunde väcka mig ur min dvala. Jag är en människa med stort sömnbehov, vissa människor har det, speciellt efter en arbetsvecka med fyra träningspass. Åttatimmarsregeln gäller inte alla - vissa människor klarar sig med endast fem timmars sömn och ändå vaknar pigga och aktiva, medan andra kanske måste sova ända upp till elva timmar. Jag behöver ungefär 9-10 timmar och det är väldigt viktigt för mig att få sova ut på helgerna. Hur bebismammor och pappor klarar livshanken är utom mitt förstånd. Efter en långfrukost tvättade jag cirka 300 påslakan och 800 handdukar och har äntligen besegrat tvättkorgen.

Imorgon skall jag gå ner på stan i mina nya converse för att köpa de där födelsedagspresenterna. Och sedan skall jag inte äta lunch, för jag gör aldrig det på helgen, men en kaffe kanske jag tar medans jag överblickar stan som jag nu fått dela med mig av till några av mina vänner! Vidare skall jag inte heller spela match, för jag tackade nämligen nej till den asgrymma tjejen från NZ som sprang ifatt mig efter träningen i onsdags och frågade om jag ville spela i hennes lag på söndag morgon. Jag blev mycket stolt och smickrad, men jag tackade nej eftersom jag råkar veta att söndagsmatcherna spelas runt 9-tiden på morgonen och det mäktar jag helt enkelt inte med, så jag sa bara ”Sorry I’m busy, but maybe next time?”. Jag tänker inte vakna före 10 imorgon och vaknar jag av grannens hund innan dess, så går jag ut och stryper den.

Några ord om netball bara, den har kommit att få en enormt stor betydelse i mitt liv här i England. Utan netball hade livet här inte kännts på riktigt. Jag har precis slutat i mitt lag i Brighton, som jag spelat med under 1½ år. Jag har trivts bra, men sedan december har det helt enkelt inte klickat. Att sluta kändes som att hänga av sig en stor ryggsäck och springa vidare med en suck av lättnad. Mitt nya lag i Crawley är fantastiskt, så varma och fina! Förra veckan vann vi vår första match, det var fantastiskt, men inte livsavgörande för vår existens, om ni förstår? Jag kör även på med Back to Netball-träning och känner verkligen att jag utvecklas. Netball ger mig återigen otroligt mycket energi, i och med min nystart. Kanske är det inte själva sporten i sig som är så betydelsefull för mig, utan känslan av samhörighet, att tillhöra ett lag och att vara en del av en helhet.

Sådär ja, nu har jag fått skriva av mig lite också. Ni som har orkat ta er igenom detta långa inlägg får gärna ge er tillkänna. Nu skall jag boka färja och hotell för starten på vår roadtrip, som vi ger oss av på i mitten av nästa vecka. Det blir grejer det, semestern kunde inte komma mer lägligt.

Lots of Love x

[Några bilder}:

Arvid och Philip kollar in London-kartan på tåget: