Att sätta ord på det

Okej, jag har försökt blogga sen vi kom hem, vet att ni väntar. Men det har inte gått. Inte skrivkramp, nej nej, ni känner ju mig. Snarare tvärtom. Det jag skrivit har blivit för privat och slutat som små opublicerade dagboksinlägg, som hjälpt mig att hitta balansen igen. Jag har nu försökt formulera och samla ihop dessa tankar, som den känslomänniska jag är.. ;-)

Jag var hemma i Sverige tre veckor och hann med allt och inget. Tre veckor går snabbt när man vill träffa alla, ta igen för ett helt år av händelser. Förlåt alla ni som jag inte hann träffa (Leena, Johanna, Annika osv). Förlåt alla ni som jag hann träffa men bara träffade nån enstaka gång (allihopa och särskilt morfar). Tre veckor är ändå bara tre veckor, 21 korta dagar och långa nätter. Glöm inte att jag bodde på "landet", det var ett evinnerligt projekt att ta sig någonstans, sega sig ner för Björlandavägen. Men å andra sidan - de dagar vädret var fint ville man inte ta sig någonstans. Då åkte vi ut på havet; Jag och mamma, pappa, Arvid, Fredrik och ett överksott av god mat. Jag älskar dom fina dagarna, vad skönt att det blev ett par sånna! Och på kvällen - skynda, skynda till grillfest, middagsbjudningar, trevligheter. Traska till och från Skrabbe, sega sig ner för Björlandavägen, med rödbrända axlar och den där dästa känslan man får efter en hel dag i solen, på havet.

Det kändes konstigt att landa på engelsk mark förrförra lördagen. Ta sig hela vägen hem helt själv, Arvid åkte ju färjan hem med bilen. Tänk er min söndag. Helt ensam. Det var ingen här, helt tyst i hela huset. Bara jag och 1 kilo insmugglad hushållsost. Solen sken under min första söndag tillbaka, en fin sommardag. Jag gick ut för att se om Puggen startade. Det gjorde den, och jag gick in igen, inomhus, in i tystnaden. Jag handlade lite mat, packade upp, plockade lite. Väntade. Lyssnade. Efter vad? Helt plötsligt var jag ensammast i världen och kunde inte ens förmå mig att ringa någon, för jag visste att det bara skulle påminna mig om jag var alldeles själv. Efter tre veckor med vänner och familj var det en ganska smärtsam kontrast och jag längtade tills Arvid skulle komma hem. Jag var som förlamad, inomhus, en fin solig dag tillbaka i England - landet vi valt att leva i.

Så tillbaka på jobbet, första måndagen. Tre veckors semester är en EVIGHET i England. Första dagen efter semestern och det är en slags jävla hejbaberibakalabalik. Plus att ALLA har tagit ledigt SAMTIDIGT på min avdelning. Jättefiffigt. Allt blev plötsligt omdirigera till mig, jag förtjänade väl en bättre start på jobbet, efter tre långkorta veckors semester?

Men jag kom in i det igen, i livet som jag jobbat hårt för att etablera här i England. Efter ett tag kändes allt som vanligt igen och Arvid var tillbaka och vi storhandlade mat som vi hade saknat på Tesco och livet går sin gilla gång, även här, om än i högre tempo. Det var trevligt att träffa kollegorna, grannarna, möta upp med Marie och börja spela netball igen. Idag skall vi på Peter & Meikes utflyttningsfest i London. Ytterligare vänner som flyttar härifrån, det är väldigt synd för vi gillar verkligen dom. Men vi ser fram emot en rolig fest, tillsammans med andra Londonsvenskar, som vi aldrig skulle umgåtts med om vi inte bodde här - i detta grymma, fantastiska och mångkulturella land, som vi valt att leva i.

Och någonstans så började den där emotionella komma-hem-deppen jag upplevde att krympa ihop till en liten boll och lägga sig tillrätta där bak, tillsammans med alla härliga minnen från mina tre veckor hemma i Sverige. För nu är nu och vi lever i nuet, i det liv som vi faktiskt lyckats med att etablera här. Trots en evinnerlig pendling och hårt jobb. Trots att vi bryter på svenska (knappt numera...) och att vi kör på fel sida vägen och att det inte finns hushållsost och blodpudding, eller en lång och seg Björlandavägen. Allt sånt har ersatts av vardagligheter här i England, som vi faktiskt kommit till att sakna när vi inte är här!

Men ni vet hur vi är, ni känner oss. Vi är rastlösa och nyfikna och alltid på väg. Mitt hjärta är kvar i Göteborg, staden jag älskade och hatade på samma gång för nästan 2 år sedan. Men jag har lärt mig nu att man måste bryta upp med sina hatkärlekar emellanåt, kanske bara för att inse hur mycket man uppskattar dem. Jag vet att vi kommer att se tillbaka på det här äventyret som det bästa vi gjort, vi lär oss otroligt mycket varje dag. Vi är stolta över varandra och starka i oss själva. Vi trivs väldigt bra här, det gör vi, men det finns givetvis ett tomrum som inget här kan fylla - tomrummet efter er.

//Karin<3arvid

- Foton från förra helgen, på stranden i Worthing en stekardag. Vi badade i havet för första gången i England och fick semester-feeling igen!: