Nu ska jag berätta en sak. Jag är uttråkad på mitt arbete. Bortom all förstånd och all logik, så uttråkad är jag. Det är inte bra, jag blir rent ut sagt helt knäckt av detta. Ge mig deadlines och presentationer, sätt lite krav på mig – men lämna mig inte bara helt ensam i ett hörn med en hög artiklar. Det är allvar, jag blir en introvert och det driver mig till vansinne. Ingen pratar med mig, ingen ställer frågor, ingen kastar till mig några ben som jag kan hugga på. Nej då, istället sitter jag bara där i min ensamhet och känner mig överflödig.
Jag är mellan projekt – ett ingenmansland som du inte vill besöka längre än nödvändigt, eftersom det innebär att du är av snarare än på. Måtte det komma in ett nytt projekt snart, väldigt snart, annars stagnerar jag. Hjälp. HJÄLP!
Med träningen å andra sidan är motivationen på topp. Jag ska lyfta skrot tills mina taniga muskler kräks. Måste börja springa nu med när det äntligen blivit ljust om kvällarna. Träna upp konditionen, så att jag orkar en hel timmes netball-match utan hjärt-och-lung räddning i sista kvarten. Vi har turnering nästa helg, coolt, påminner mig om tiden som handbollsspelare. Klockan 9 på morgonen startar vi, inte lika coolt.
Vilket underbart väder det är!! En förnimmelse av sommaren, en strimma hopp. Påskliljorna har nästan blommat över här och jag ser gröna små, små blad överallt! Kul att det var 18°C och sol även när vi var på semester för två veckor sedan... typ då när det regnade sidledes och jag trodde jag skulle frysa ihjäl i Jesus Green park i Cambridge. Men men.
Nu är det helg och jag och Arvid skall på grillfest vid London ikväll. Men jag borde egentligen inte vara någon annan stans än på Rambergsvallen en sån här dag. Jag borde cykla ner till Vallen i solskenet och njuta av hisingsfotboll. Men dels har jag ingen cykel och dels är det så mycket vatten emellan öarna i fråga. Det grämer mig, jag längtar hem, en vårdag som denna. Jag håller åtminstone tummarna och hoppas på tre poäng. (Bild lånad från: www.vastrasidan.se)
Ja, nu är det helg och jag skall tänka över min taktik. På hur jag skall ta mig ur denna överväldigande tristess, på vårt nästa smarta drag och på hur vi ska flytta fram positionerna. Och framförallt på hur man ska vinna över 17-åriga färgkoordinerade netball-tjejer, som kan springa och springa i vad som känns som en hel evighet för en 27-årig kärring med spyfärdiga muskler.
Det handlar om att inte ge upp.
/Karin x
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar