You could charm the bees nees of the bees

Här kommer ett ultrasnabbt inlägg! Jag har nämligen skitmycket att göra idag, men har fastnat här framför datorn. Jag skall fylla min ipod med massa bra musik inför resan och det tar hundra miljoner år.

Denna veckan har varit en MARDRÖM! Jag fick ett uppdrag att spendera 40 timmar (en vecka) på ett projekt för det brittiska ministry of defense (marinen). Det handlade i stora drag om applikationer för marina motorer. Mitt specialämne - NOT! Snacka om att ta sig vatten över huvudet... :-S

Herregud vilken stress det har varit, crazy deadline! 40 timmar är ingenting, särskilt inte när man inte vet ett jäkla skit om ämnet man skall presentera. Dessutom har jag varit tvungen att övertyga diverse kollegor och experter om att 40 timmar inte kommer att räcka, eftersom målet är så komplext och mycket större än dom någonsin kunde föreställa sig. Jag har slitit som en idiot. Igår kom alltså en löjtnant in command (två meter lång, snaggad & skitsnygg) till oss jag jag skulle presentera. Om mitt specialämne, marina motorer... Jag lyckades till slut att få med mig löjtnanten på tåget och han köpte min approach. Men under tiden höll en av mina senior kollegor på att ta över min presentation flera gånger och jag var så arg att jag kunde explodera! Men jag är glad att det gick bra. Och ännu gladare att det är ÖVER!

Som ni vet har ju mars varit lite av en pain in the backside, med tanke på alla uppsägningar. För en vecka sen var jag skraj för att få sparken. Har nu fått reda på att många av mina bra kollegor (unga graduates) har fått gå, bland annat min buddy (typ fadder när jag var ny). :-( Men igår vände verkligen allt! Dels gick presentationen bra, militären var nöjd. Sedan blev jag inkallad till min chefs kontor. *gah!?* Jag fick ett kuvert med min löneförhöjning!!! Dessutom har jag fått en ny titel. Istället för "Development engineer" är jag nu "Emissions control engineer"! :-) Inte för att titlar är så viktigt egentligen, men här i England är det väldigt stort. Well done! sa min chef och gav mig en manlig ryggdunk. :-) Hybris, någon?! Jag blev så löjligt skrytglad att det fladdrade i magen på mig resten av eftermiddagen, som jag ägnade åt att städa ett ton pappersberg från mitt skrivbord och slå på Out of office på mailen!

FÖR NU ÄR DET SEMESTER!!!

Ikväll skall jag hem till en av tjejerna i netball-laget och möta upp de trevliga i laget (inte nån av dom bitchiga!) för en tjejmiddag. Och imorgon flyger vi till Västerås, på tisdag blir det Egypten. Kan inte fatta det! Från världens stressigaste vecka rakt in i lugnet, åh vad skönt! Vilken lättnad...

Nu skall jag fortsätta ladda den lilla gröna. Peter Doherty är min alla tiders idol för tillfället:
/Kramar

Vart tog alla trevliga engelsmän vägen???

Denna helgen hade jag besök av Paniz! Hon kom igår kväll och vi lagade indisk chicken saag masala med naanbröd och raita och massor av rödvin till det. Jag hade bakat världens godaste morotskaka (Leila bakar-boken!) till efterätt, supergott! Sedan satt vi och småpratade hela kvällen och hon sov över, det var så mysigt! Jag är så glad att hon ville komma och hålla mig sällskap och det var så fint att känna att jag har en vän i henne här.

En lite rolig grej vi pratade om var britter. Jag har haft en period där jag stört mig väldigt mycket på detta landets otrevliga invånare. Deras attityd går mig jävligt mycket på nerverna just nu. Tänk er att ni är på charterresa, samla sedan ihop alla gapiga, feta och självgoda britter och tänk er att ni skickar dom till mig. Så känns det just nu. Att jag är omringad av dom värsta sorterna och jag kan inte boka om. Folk gör fuck-you i trafiken, folk snackar skit bakom ens rygg och folk visar framför allt ingen som helst respekt. Att man knappt ens kan be nån att flytta på sig utan att få en tyken kommentar. Jävla hybrisattityd alltså! Dessutom är britter i regel inte särskilt öppna, jag måste säga att svenskar är mycket mer inbjudande och sociala än vad britter är.

Detta råkade jag nämna för Paniz och då drog hon världens historia för mig om sin flatmate! Dom hade hamnat i en argumentation om tvättmaskinen och stört sig på varandra och det hela (lång historia) slutar med att tjejen ringer polisen - och anklagar Paniz för att ha SLAGIT henne!?!!! Hon ljuger alltså två poliser rakt upp i ansiktet och jag skulle gissa att dom har viktigare saker för sig än att lyssna på hennes snyfthistoria. Herregud... Och alla ni som sett Paniz inser att hon och hennes 156 centimeter inte direkt utgör ett fysiskt hot mot en fet engelsk bitchtjej.




Grejen är att det är inte första gången jag hör en sån här historia, det verkar vara ganska vanligt att "bussa" polisen på varandra i samband med lite tjafs. (Vår granne är ett bra exempel!) Förstår ni vart jag vill komma? Jag är trött på alla dessa psykfall, eller jag är trött på att det inte ens är psykfall utan snarare mer regel än undantag att vara sån här! Jag är trött på bitchighet som driver folk till vansinne. Till och med folk i vårt jäkla netball-lag har den attityden och det har redan fått mina två vänner från jobbet att sluta i laget. (Mina två vänner från jobbet är förresten helt underbara och helt klart undantag!!!)

Nej, nog med detta patriotsnacket nu, vi får väl försöka att enbart umgås med dom trevliga britterna. Vi har ju trots allt en fri vilja och har valt att bo här. Men jag vill bara få ut detta ur mitt huvud, för guuud vad jag stör mig just nu gaaahahhhh!!!

Jag hade en riktig fixardag igår och ÄNTLIGEN gjort den obligatoriska vårstädningen! Man ska möta våren i ett nystädat hem, det känns helt underbart! Och nog är det vår alltid, det är 14 grader och sol och jag har invigt min knallröda vårjacka! :-) Nu väntar jag bara på att Arvid skall komma hem, så vi kan räkna ner dagarna till S.E.M.E.S.T.E.R!
/Kram

Semestern i sikte!

Jag vill så gärna blogga en liten stund, skriva av mig liksom, men jag kommer inte igång. Det är så rörigt i mitt liv och i mitt huvud just nu. Jag kan ju börja med att tala om att jag inte var en av de drygt hundra personerna som fick kicken idag. Skönt, och framför allt skönt att det är över nu, att man vet. De sista veckorna har fan varit en pina!.. Skumt också att börja tänka tanken på vad man skulle ha gjort, om man var en av de hundra menar jag... Well, well. Nu siktar vi på att beta av 1,5 vecka (och en FETING deadline nästa fredag aaah!) och sen är det SEMESTER!! :-D


Ja, vi skall alltså åka på en veckas semester till Egypten! Hurgvhada. Hurugadah! Hurgudadah? Det uttalas "Hurrgada" och ligger vid röda havet. Och inatt drömde jag att jag dök i röda havet, vid Hurrgada, och blev attackerad AV EN HAJ!!! Jag fick gömma mig på botten tills luften tog slut och sen blev det röda havet ÄNNU RÖDARE om jag säger så! Varför drömde jag så konstigt? Finns det ens hajar i Röda havet?

Hursomhelst. Vi skall bo på ett flådigt hotell med all inclusive. Det innebär att om du är sugen på en öl och inte har några egyptiska pengar på dig (högst troligt, eftersom dagarna spenderas i bikini), så behöver du inte bekymmra dig om det - för den INGÅR! Precis som allt annat! :-) Jag har aldrig bott på All inclusive innan, eftersom jag oftast är en pank backpacker-slacker-typ när det kommer till resor. Men nu är det såhär att vi blir BJUDNA på allt detta fina! Hajar (!) ni?? Det är ju så att Kurth fyller 50 och då bjuder dom på rubbet. (Vem som helst som kan tänka logiskt inser ju att det borde vara tvärtom!) Dom har fem barn plus tre respektive, det blir alltså åtta personer total. Som dom BJUDER! På All inclusive! Antingen så har dom vunnit på Triss ("plötsligt händer det" händer ju så lätt i Köping, hehe), eller så har dom gått fullkomligt bananas, möjligtvis missat en nolla när dom räknade ihop den notan. Vi blir bjudna på en vecka i solen, all inclusive, tilsammans, och det är så snällt så det är inte klokt! Det är nästan så att jag kan tänka mig att förlora med flit i yatzy som tack Kurth! ;-)

Jag skryter såklart om detta på jobbet (och alla tror att mina blivande svärföräldrar är IT-miljonärer eller grundare av Ikea).

CJ: Fyller han 50? Eller menar du 60?
Jag: Nej, nej, han fyller 50.
*lång tystnad*
CJ: Men hur gammal är Arvid?
Jag: Han fyller 28 (28!?!), ett år äldre än mig.
CJ: Hmm... *räknar tyst* Aha! Hans pappa måste ha börjat väldigt tidigt då!


Med andra ord fick CJ världens åldersnoja när han insåg att han var gammal nog att vara min pappa. :-) tsss....


Tack och lov för semester, annars hade vi nog kreverat här borta. Som sagt, nu fokuserar vi på det positiva, nu vänder det och allt blir lätt igen. Arvid har redan tjuvstartat, eftersom han åker till Norge på skidsemester med sina gamla kollegor imorgon. :-) Jag skall få besök i helgen! Det lutar åt att Paniz kommer ner till mig för en hemlagad curry och girlie sleepover, yay! :-) Det blir min första besökare här utöver familjerna och det skall bli sååå roligt!

Hoppas ni får en bra helg därhemma,
/puss o kram


ps. Grattis till Anna och Neo som fyller 27 (6/3) och 1 år (idag!)!! Hoppas korten kom fram!

Fokus

Det är en tung tid på jobbet nu, galghumorn flödar och det enda det pratas om är uppsägningarna. Jag hade bestämt mig för att inte låta detta påverka mig, eftersom jag inte kan göra nåt åt situationen, men det är svårt eftersom man är i det hela tiden. Det är väldigt omotiverande. Dessutom skulle jag ha en ny löneförhöjning nu i mars, jag ser den liksom bara "flax, flax, bye-bye"... Jag hade pub-lunch med tjejerna idag, det var så skönt att få komma bort från den här miljön en timme och prata om allt annat som inte berör jobbet. Jag skulle behöva mer teflon i mitt liv, så att sånt här rinner av mig - teflon och ett par ordentliga, trevliga pub-luncher!

Idag på eftermiddagsfikan pratade jag och mina kollegor om mycket trevligare ämnen, nämligen semestrar! Det är bara 3 veckor tills vi åker till Egypten och det kunde inte komma mer lägligt! Dessutom har jag och Arvid prel. bestämt att vår årliga, vårliga dink-vår-weekend skall gå till romantiska Paris! ♥

Enda smolket i vår bägare är att vi inte pratar ett enda ord franska. Jag försökte få min franska kollega att lära mig ett par fraser idag, men det gick sådär, i mitt franska språkcenter har jag tydligen en hel del teflon... Men sedan händer följande.
CO: Synd att du inte känner vår förre kollega Renault! Då hade du kunnat bo hos honom i Paris.
Jag: Renault? Heter han så??
CO: Ja?
Jag: Men, som i bilmärket Renault?
Här fattar ingen poängen, så jag förklarar att det är som om jag skulle heta Volvo. Det är ju sjukt kul (tycker bara jag tydligen)!
Min franske kollega: Ja, och tänk om han skulle bli ihop med en tjej som hette Megan!

Alltså, jag skrattar fortfarande åt det skämtet! Renault & Megan! Hahaha! Det är den nivån av humor som man uppskattar i denna branschen haha! :-) Att dessutom han av alla kläcker ett sånt kul skämt är ju helt otroligt otippat.

Ja, ja, det gäller att hålla humöret uppe i dessa tider. Jag tror Arvid känner detsamma. Han har dessutom åkt på vårens första pollenchock och nyser så taket lyfter. Stackarn! Min fot är något bättre som sagt, men jag missar allt vad netball heter och sitter bara i soffan och blir ett fetto istället. (Och nej, den var inte bruten och jag skall till sjukgymnasten nästa vecka.) Nej, det är inte mycket som är bra för tillfället och eländigheterna avlöser varandra och HERREGUD vad negativa vi blev nu då! Men så är det, man kan inte alltid vara på topp...

/kram

Good news and bad news...

Det är upp och ner här, en känslomässig berg-och-dalbana. Det tär på tålamodet att vara handikappad och långsam. Jag är iaf mycket bättre nu! Så bra att jag idag lämnade kryckorna hemma för första gången! Jag gick, om än långsamt och skröppligt, men ändå! Det jobbigaste just nu är att vara så labil i humöret och att orka ha tålamod med att allt går i snigelfart. Men foten är nästan inte svullen alls och gör egentligen bara ont under morgonen samt om jag "sträcker ut den" för mycket. Däremot så ser den ut som skit nu, änna grön med blåa inslag. Lägger up en bild på en numera hyfsat "bra" fot, så kanske ni hajar hur den har kännts under de senaste dagarna... ;-)



Det har varit ett par tuffa dagar. Tajmingen på fotkatastrofen kunde ha varit bättre om man säger så... Kunden till mitt projekt kom ju ner i tisdags, fyra personer inbokade en hel dag! Inte en chans att jag skulle missa det. Efter allt slit och all vånda (det var en del som gick åt det berömda h-vetet i början), så lyckades jag knyta ihop det inom rimliga gränser för min budget. Jag hade dessutom skrivit en killer-rapport, som bara väntade på de sista resultaten. Dessutom såg jag verkligen fram emot att få träffa det här gänget och få visa hur bra jobb vi har åstadkommit! Tanken på att låta någon annan presentera och därmed ta åt sig all äran var lika lockande som att börja heja på GAIS...

På måndagen jobbade jag hemifrån via remote access och med foten i högläge, för att göra klart det sista. Stresstresstress! På tisdag morgon kom MK upp till Crawley och hämtade mig, som för dagen var klädd i svarta jympaskor (!!! men det var det enda jag kunde trycka ner en ödemfot i!) samt kryckor. Inte riktigt det intrycket jag hade tänkt att ge kunden, men ändå. Sedan höll jag presentationen, pratade på i flera timmar och svarade på massa vassa frågor, med den onda foten på en liten stol - OCH DET GICK SÅ BRA! :-) Det strösslades med beröm och stämningen var väldigt bra, snacka om succé!!! Att jag dessutom rodde hem en stor del av äran för projektet är ju inte mer än rättvist, med tanke på vad jag har kämpat. Fick lite pikar av MK efteråt dock, han tyckte att det hade fjäskats lite väl mycket för mig. ;-) Ärligt talat så var detta en mycket viktig dag för mig och jag känner nu att jag har så mycket av "tänket" som definierar vårt företag. Dessutom måste man vara strategisk och "spela spelet", våga ta för sig, om man över huvudtaget skall bli uppmärksammad i en företagskultur som är så vansinnigt mansdominerad som vår bransch är.

På tal om vår bransch. Det går inte så bra för den just nu som ni vet. Nu har bomben landat hos oss och folk skall sägas upp. Det kommer inte precis som en överraskning att vi måste skära ner, eftersom hela branschen går på knäna. Hela mars månad kommer att ägnas åt uppsägningsprocessen. Jag vill inte gå in i detalj på hur många det rör sig om, men jag kan säga att det är tillräckligt många för att man inte skall somna gott om kvällarna... Ingen sitter säkert. Det här handlar dock inte om någon "sist-in-först-ut", utan urvalet baseras på helt andra grunder. Det är väldigt obehagligt med uppsägningar bland oss fastanställda och det ger givetvis en dålig stämning, speciellt med tanke på att vi bara är 9 personer på vår avdelning. MEN - det finns faktiskt ingenting jag kan göra för att påverka den här situationen och jag försöker att inte låta detta påverka mitt humör. Det är bara att vänta och se vad som händer. :-(

/Karin