Veckan som gick

Ja, då var man tillbaka i England igen, efter en härlig vecka hemma i Göteborg. Så nu måste jag blogga jättelångt och lägga upp massa fina bilder, eftersom jag inte har något bättre för mig. Det kändes som att det var riktigt längesen som jag var hemma faktiskt, men när jag tänker efter är det inte så konstigt. Vi var ju bara hemma en snabbis efter femveckors-Asien-resan, för att packa, stressa och ge oss av igen till England, där vi varit sen mitten av januari. Inte konstigt att det kändes avlägset med hemma då.

Jag kom till Gbg förra lördagen och var bjuden på fest på kvällen. Det var riktigt kul att träffa lite vänner från förr!! Resten av veckan var lite lugnare. Det var ju jättehärligt väder, kallt, snö, klarblå himmel och strålande sol, så jag passade på att promenera en hel del vid havet. Det är så vackert, längtar till sommaren! Jag och mamma åkte till Ullared en sväng och shopaholicade oss litegrann.

Det viktigaste som hände under hemma-veckan var ju såklart att det kom en liten bebis och visst blev det en Neo! Det kändes som att bli moster, i den bemärkelsen jag nu kan bli det… helt underbart iaf! :-) Det var så skönt att höra att allt hade gått bra och att han var fin och frisk och med en liten grop i hakan som sin mamma. Snacka om förändring… ja, gud jag är så känslig ibland, men det här kändes väldigt, väldigt stort.

Så firade vi påsken och mammas födelsedag och hälsade på mormor och morfar. Jag åkte hem till Ingrid en sväng med nybakad morotskaka och skvallrade lite och vi peppade och beklagade och jag försökte såklart övertala henne att flytta hit. Ja, kanske inte just till Crawley, men hit till England.

I söndags åkte jag tillbaka, själv, eftersom Arvid skulle ha nåt möte i Göteborg i veckan och kommer inte hem förräns om en evighet. Och det var mycket ”nnnnååååååhhhh, schååååååå, nnnaaaaa, mmmmhhhh” när jag skulle åka, precis som att jag skulle visas ut ur landet på nåt vis. Men det var ganska skönt att komma hem, om det bara inte hade varit för att jag var helt själv just nu. Jag måste ta tag i det här nu och lära känna lite folk här i närheten. Jag saknar mina vänner väldigt. Gillar inte riktigt känslan av att vara här nu helt ensam och ingen skulle märka om jag försvann, skitläskigt. Nej, jag har aldrig varit bra på det där med att vara ensam, jag skaffar katt i dom lägena...

Hemresan började ju inte direkt bra. På Säve fick jag snällt packa upp hela handbagaget på bandet – BH, trosor, vit tröja, smögensås, ballerinakakor, pocket och prylar. "Nej, jag har inget metalliskt?!" Så la dom allt i en korg och körde det på bandet IGEN. Förihelvetesskit tänker man då. Sen fick jag packa ner allt igen för dom hittade varken sprängmedel, machete eller tårgas, inget alls. Och det blev bara värre när jag kom till Stanstedt, för min resväska var puts väck. Där stod jag som ett fån vid bandet, helt själv, och tittade på dom ynka resväskorna som fortfarande snurrade runt på bagagebandet. Två röda i olika storlekar, en svart bag och en liten grå kabinväska. Runt, runt. När jag hade sett dom röda för tionde gången gav jag upp. Insåg att någon kanske hade förväxlat min med den lilla gråa? Hur det nu kan vara möjligt, för min är silvrig, dubbelt så stor och minst tre gånger så tung (fullproppade med prylar, kaviar och kläder)? Panik. Den lilla gråa var fjäderlätt, jag tog den under armen. ”I think someone took my bag, it is similar…” Och someone är säkert halvvägs till London nu, med min jävla kaviar i släptåg… Men turligt nog var hon inte det, den feta tanten i rullstol alltså, som hade tagit min väska av misstag, så jag fick tillbaka den efter mycket om och men. Men sånna grejer är NOT okej!!!

Jahaja, så var det engineer work på tågen, så mitt tåg gick inte hela vägen till ändstationen. Fick ta tunnelbanan genom hela London och sedan äntligen tåget hem till Crawley. Fiskade med mig en dönerkebab på vägen hem och däckade på soffan. JA, det ÄR SYND om mig i dom lägena... Igår gjorde jag inte många knop, rätt skönt. Åt en stärkande svensk frukost, polarbröd och kaviar, och åkte sen till Tesco för att fylla upp kylen igen. Dammsög heltäckningsmattorna. Åt en curry. Problemet är att det inte finns så mycket här i Crawley. Jag tänkte börja i en scrapbook-klubb, men den ligger halvvägs till London. Jag har försökt att hitta en fotbollsklubb, men fotboll är för män i det här landet. Volleyboll kanske? Äh, vad som helst egentligen, men det måste vara här i Crawley. Gitarrkurs? Knyppling? Jag anstränger mig, men det är som att jag har glömt hur man gör. Har ni några tips kanske? Vi trivs ju så himla bra med allt annat, så jag vill ju få det att funka här i Crawley också. Tååålamod, jaja... ;-)

Idag var jag tillbaka på jobbet. Det var en lugn dag och jag fick jättemycket gjort. Skönt med lite arbetsro. Var så hurtig så jag power-walkade mig svettig på lunchen. Kände mig skitduktig, tills jag träffade på det där lilla gänget som ger sig ut och springer på lunchen… tack, men nej tack, det gör jag bara inte. Hålla på och duscha och sminka om sig på jobbet, det orkar jag inte med, hur socialt det än är. :-) Konstigt nog har flytten hit haft en hälsosam inverkan på mig. Kanske är det den hysteriska rädslan för att bli tjock av all engelsk skräpmat, som gett motsatt resultat? I kombination med att jag rör mer på mig. Nästa vecka skall jag börja dansa har jag tänkt, inget seriöst utan mer ett träningspass med dans istället för gamla vanliga gympan.

Nu skall jag snart sova och drömma om min osynliga sambo och alla nya vänner jag skall skaffa mig i denna metropol till storstad, Crawley. Eller kanske ett marsvin åtminstone? Till dess är det jag och Benjamin (Björn Gustafsson, se klippet nedan) och jag skrattade alla femton gångerna jag kollade på detta!! ”Full fart!” Påminner mig om Chalmers på nåt himla vis och då kan man ju inte bli annat än varm om hjärtat, haha…