Good news and bad news...

Det är upp och ner här, en känslomässig berg-och-dalbana. Det tär på tålamodet att vara handikappad och långsam. Jag är iaf mycket bättre nu! Så bra att jag idag lämnade kryckorna hemma för första gången! Jag gick, om än långsamt och skröppligt, men ändå! Det jobbigaste just nu är att vara så labil i humöret och att orka ha tålamod med att allt går i snigelfart. Men foten är nästan inte svullen alls och gör egentligen bara ont under morgonen samt om jag "sträcker ut den" för mycket. Däremot så ser den ut som skit nu, änna grön med blåa inslag. Lägger up en bild på en numera hyfsat "bra" fot, så kanske ni hajar hur den har kännts under de senaste dagarna... ;-)



Det har varit ett par tuffa dagar. Tajmingen på fotkatastrofen kunde ha varit bättre om man säger så... Kunden till mitt projekt kom ju ner i tisdags, fyra personer inbokade en hel dag! Inte en chans att jag skulle missa det. Efter allt slit och all vånda (det var en del som gick åt det berömda h-vetet i början), så lyckades jag knyta ihop det inom rimliga gränser för min budget. Jag hade dessutom skrivit en killer-rapport, som bara väntade på de sista resultaten. Dessutom såg jag verkligen fram emot att få träffa det här gänget och få visa hur bra jobb vi har åstadkommit! Tanken på att låta någon annan presentera och därmed ta åt sig all äran var lika lockande som att börja heja på GAIS...

På måndagen jobbade jag hemifrån via remote access och med foten i högläge, för att göra klart det sista. Stresstresstress! På tisdag morgon kom MK upp till Crawley och hämtade mig, som för dagen var klädd i svarta jympaskor (!!! men det var det enda jag kunde trycka ner en ödemfot i!) samt kryckor. Inte riktigt det intrycket jag hade tänkt att ge kunden, men ändå. Sedan höll jag presentationen, pratade på i flera timmar och svarade på massa vassa frågor, med den onda foten på en liten stol - OCH DET GICK SÅ BRA! :-) Det strösslades med beröm och stämningen var väldigt bra, snacka om succé!!! Att jag dessutom rodde hem en stor del av äran för projektet är ju inte mer än rättvist, med tanke på vad jag har kämpat. Fick lite pikar av MK efteråt dock, han tyckte att det hade fjäskats lite väl mycket för mig. ;-) Ärligt talat så var detta en mycket viktig dag för mig och jag känner nu att jag har så mycket av "tänket" som definierar vårt företag. Dessutom måste man vara strategisk och "spela spelet", våga ta för sig, om man över huvudtaget skall bli uppmärksammad i en företagskultur som är så vansinnigt mansdominerad som vår bransch är.

På tal om vår bransch. Det går inte så bra för den just nu som ni vet. Nu har bomben landat hos oss och folk skall sägas upp. Det kommer inte precis som en överraskning att vi måste skära ner, eftersom hela branschen går på knäna. Hela mars månad kommer att ägnas åt uppsägningsprocessen. Jag vill inte gå in i detalj på hur många det rör sig om, men jag kan säga att det är tillräckligt många för att man inte skall somna gott om kvällarna... Ingen sitter säkert. Det här handlar dock inte om någon "sist-in-först-ut", utan urvalet baseras på helt andra grunder. Det är väldigt obehagligt med uppsägningar bland oss fastanställda och det ger givetvis en dålig stämning, speciellt med tanke på att vi bara är 9 personer på vår avdelning. MEN - det finns faktiskt ingenting jag kan göra för att påverka den här situationen och jag försöker att inte låta detta påverka mitt humör. Det är bara att vänta och se vad som händer. :-(

/Karin