Hejdåtackförkaffet

Tur man har en blogg. Då kan man skriva av sig, radera och sedan skriva ett helt nytt inlägg. I det nya inlägget kan man välja att inte beklaga sig (som i det förra). Man behöver inte skriva om bilen som pajar, om jobbet som går tungt eller om grannarna, som egentligen inte är så farliga som vi trodde (killen är tydligen polis -gah!- nästa gång vi skjuter fyverkerier på parkeingen brevid sniphäckens Landrover kanske han skjuter skarpt?!).

Man kan fokusera på det positiva istället. På min mentor t.e.x, som är mitt stormöga i min testosteronstinna arbetsmiljö - där maktkamperna just nu avlöser varandra högt över mitt huvud, men där jag ändå är nån slags bricka i spelet. Jag måste tuffa till mig, trodde aldrig jag skulle känna så. Jag går in med så stort hjärta i det jag gör, så det som jag ser som ett misslyckande får så stora proportioner för mig. Låter det pretentiöst?... Jag vet, men det är bara så det är just nu, idag. Stormöga.

Timbuktus nya fick fem fyrar i GP idag. Den som köper den till mig och skickar på posten är min idol, hej önsketänkande. Dregen är med på ett hörn och kränger på sig folkdräkt. "Det känns jävligt coolt." Man kan inte annat än att hålla med honom. Och om inte DET är pretentiöst så vet jag faktiskt inte...